Välkomna kära läsare! 
Som jag tidigare berättat så lade min LIA-handledare Claes Berglund fram ett förslag att jag skulle leverera en blogg under min tid på Projektcompaniet. Spännande tänkte jag och antog mig uppgiften! Det är min första blogg, därför så tar jag tacksamt emot feedback av alla former, det är bara utvecklande! Tack på förhand!
En nyhet på bloggen är att du från och med nu kan följa bloggen och bli meddelad när nya inlägg publiceras. Detta görs genom RSS-feed som du kan aktivera både i din webbläsare och i Outlook, där du då får mail vid varje publicering i bloggen.
RSS-länken har du här: http://www.projektcompaniet.se/category/kelly/feed/
Då vidare till ämnet för detta inlägg, föreningsliv! Du som läst på lite om mig har förstått att jag är vad man brukar kalla en föreningsmänniska. Sedan många år har jag brunnit för och sett det som en självklarhet att engagera mig i de föreningar jag själv varit medlem i, främst min fotbollsförening och också tidigare en innebandyförening, båda hemma på Orust.
Det är enligt min erfarenhet inte är allt för vanligt att unga vuxna engagerar sig i föreningslivet ute på landsbygden, utan det är mest äldre människor. Dels för att dom ofta sitter på mycket kunskap och historia om föreningen, men också för att deras tid som aktiva är över och dom vill ge tillbaka det föreningen en gång gett dom. Men varför? Med min bild av föreningsliv så har jag svårt att förstå att fler inte engegerar sig, främst unga vuxna och fler föräldrar.
Jag vill nu förklara min syn på varför jag inte kan förstå att fler inte engagerar sig oavsett ålder och situation samtidigt som jag motiverar mitt engagemang.
Mitt resonemang kommer vara stark kopplat till ideella föreningar inom idrott, då det är där jag själv är aktiv och har erfarenhet ifrån.
Jag ska inte sticka under stolen med att jag säkert har föreningsengagemang i blodet efter min far, även om han var dålig på att prioritera och på så vis också skadade det han hade runt sig. Men han engagerade sig, då i motorsport.
Men ådran har funnits där, självklarheten att hjälpa till och driva frågor och projekt i syfte att skapa bättre förutsättningar för de aktiva. Föreningsliv har gett mig så mycket, vänner, självinsikt, kunskap, gemenskap och erfarenhet. Saker som jag inte hade fått annars. För mig så är det och har varit helt ovärderligt. Jag kom in på min utbildning tack vara ett intyg för mitt föreningsengagemang. Det ni!
Som utövare själv så vill man ju alltid ha så bra förutsättningar som möjligt. Många tar dock ofta arbetet som ligger bakom förgivet, jag har svårt att förstå det. Jag har svårt att förstå att man bara antar och räknar med att det ska finnas andra personer som vill lägga sin fritid på att skapa idrottsliga förutsättningar för dig, dina barn och ditt samhälle. Alla vet ju att dessa personer gör det ideellt, alla vet också att den lilla medlemsavgiften man betalar för att delta ofta inte ens räcker att driva föreningen ”break even”.
Så hur kan man ta det förgivet, och hur kan man ge sig själv rätten till att andra ska göra jobbet åt dig?
Jag vet att jag får det att låta lite hårt, jag förstår också att alla inte har tid eller möjlighet att hela tiden lägga massa tid ideellt. Jag är dock säker på att det finns perioder för alla där man hade kunnat bidra. Det behöver inte handla om mycket, men några timmar här eller där, någon träning då och då, något evenemang hit eller dit! Vissa motiverar sin frånvaro med att säga, ”Mitt företag sponsrar, så jag drar mitt strå till stacken”. Det är absolut bra och ett fint sätt att stödja ekonomiskt. Men samma person vet också att pengarna inte kommer spenderas på personal eller arbetstimmar.
Så finns det dom, dom som har mage att sitta hemma på kammaren och tycka att föreningen gör fel med det ena och det andra. Att ledarna spelar med fel spelare, att gräset på fotbollsplanen var för långt, att barnens omklädningsrum va smutsiga, att det va för lång kö i kiosken under pausen och så vidare. Det kan få mig att koka, dom erbjuder sig inte ens att hjälpa till, men dom klagar på att andra personer utför sitt ideella uppdrag på ett dåligt sätt.
En märklig situation jag var med om var när jag fick frågan om att hjälpa till att träna min systersons nystartade lag för 5-6 åringar. Det fanns för få föräldrar som kunde vara ledare. Jag var med där under 6 månader, under dessa månader märkte jag en märklig sak. 80% av alla föräldrar satt och tittade på hela träningarna. Men det fanns inga ledare? Dom spenderade alltså hela träningarna i sporthallen, men dom kunde inte tänka sig att kliva in på planen och hjälpa till. Hur jag än vrider och vänder på det så förstår jag det inte.
Säg att vi tar det ett steg längre, vem skulle vilja bo i ett samhälle helt utan ideella engagemang? Är det ett attraktivt samhälle? Så i förlängningen så kanske du som bostadsägare i ditt samhälle rent av tjänar pengar på att hjälpa till med de ideella föreningarna. För utan dom kanske ingen vill bo där, vilket betyder att du som bostadsägare inte kommer få den summa du önskar när du säljer din bostad.
Ett fungerande samhälle med integration, gemenskap, hänsyn, lagkänsla, vilja, samhörighet och folkhälsa skapar eller bidrar föreningslivet med till stor del. Vill du bo på en plats utan det? Har du inga barn och själv inte är aktiv så kanske det kan vara värt att engagera sig ändå, för annars kanske du inte ens har möjligheten att göra det när det är din tur att utnyttja föreningslivet som finns idag.
Jag måste bara flika in en faktor till, jag är fullt medveten om att föreningar i många fall är dåliga på att ta hand om de som engagerar sig. Man lägger lätt för mycket på deras bord, vilket skapar en bild av att alla i föreningen har häcken full. På så sätt skräms nya engagemang bort, för man vill inte få för mycket ansvar eller uppgifter. Men hela situationen är också en följd av att för få engagerat sig från början. Hade det funnits fler personer att fördela ansvaret och uppgifterna på så hade det inte blivit för mycket för någon. Det blir ett slags moment-22, den trenden måste vi vända på!
För att sammanfatta denna långa utläggning. Föreningslivet har så stor betydelse för så mycket och så många. Tyvärr så tar många det förgivet och räknar med andras ideella engagemang för att skapa förutsättningar för egen vinning. Vi måste ändra på det! Ingens tid är mer värd än någon annans. Som man brukar säga kring välgörenhet:
”Ingen kan göra allt men alla kan göra något, alla bidrag är värdefulla”.
Tack för att du läst min blogg, feedback av alla slag mottages varmt!
Vill du komma i kontakt med mig för feedback eller av ren nyfikenhet så finns jag på de flesta sociala medier och mail kelly@projektcompaniet.se.
// Praktikant-Kelly
